Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/196

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Fantasien på avvägar.

bäcken. Det är den mest hänförande plats, Marilla. Två lönnar står det på den, och bäcken rinner runt omkring den. Vi ha smått tänkt på Victoria-ön, fast det är inte avgjort ännu … Men det var tråkigt med pajen och näsdukarna. Jag hade velat vara alldeles ovanligt snäll och duktig i dag, eftersom det är en årsdag. Minns Marilla vad som hände i dag för jämnt ett år sedan?

— Nej, inte någonting särskilt.

— O, Marilla, just den dagen kom jag hit till Grönkulla. Det glömmer jag aldrig! Det var vändpunkten i mitt liv … Men ni tycker naturligtvis inte, att det var någonting så märkvärdigt. Nu har jag varit här ett helt är, och jag har varit så lycklig! … Det är klart, jag har ju haft mina bekymmer, men dem får man väl försöka glömma … Ångrar ni, att ni lät mig stanna kvar, Marilla?

— Åhnej vars, ångrat mig har jag inte, sade Marilla, som ibland undrade, hur hon kunnat leva, innan Anne kom till Grönkulla. — Det har jag inte gjort … Om du har slutat dina läxor, Anne, så ville jag gärna, att du kilade över till fru Barry och både henne om att få låna Dianas förklädesmönster.

— Ack — det — det är så mörkt … sade Anne.

— Mörkt? Det är ju bara skymning. Och för resten — hur ofta har inte du sprungit dit, sedan mörkret fallit på?

— Jag ska gå tidigt i morgon bittida, sade Anne ivrigt.

— Jag ska stiga upp i soluppgången och kila dit genast, Marilla.

— Vad är det för nya konster, Anne? Jag vill ha mönster för att klippa till ditt nya förkläde nu i afton. Gå genast och var rask i vändningarna.

— Då får jag gå stora landsvägen … sade Anne och tog motvilligt sin hatt.


— 186 —