Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/197

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Fantasien på avvägar.

— Gå stora landsvägen och slösa bort en hel halvtimme! Spring nu, annars ska du minsann få se på annat!

— Jag kan inte gå genom spökskogen, Marilla! skrek Anne i full förtvivlan.

Marilla stirrade.

— Spökskogen? Yrar du? Var i alla dar ligger spökskogen?

— Granskogen på andra sidan bäcken, sade Anne med en förfärad viskning.

— Prat! Här finns väl ingen spökskog någonstans! Vem har satt sådana dumheter i huvudet på er?

— Ingen, svarade Anne. — Diana och jag ha gjort upp, att det spökar inne i skogen. Alla ställena här omkring ä’ så — så — vanliga. Vi gjorde upp det här för att ha roligt. Vi började på med det i april. Det är någonting så romantiskt med en spökskog, Marilla. Vi valde granskogen, därför att därinne är så mörkt. Åh, vi ha tänkt ut sådana hemska saker, så håren kan resa sig på ens arma huvud … Där går en vitklädd dam av och an vid bäcken just vid den här tiden och vrider händerna och uppger gälla skrik … Hon visar sig, när det ska inträffa något dödsfall i familjen. Och ett litet mördat barns vålnad hålls uppe i dungen kring Näktergalsro — den smyger sig fram bakom en och lägger sina kalla fingrar på ens hand — så! O, Marilla, jag ryser, bara jag tänker på’t … Och en karl utan huvud vankar av och an på stigen, och vita skelett rassla åt en mellan grenarna … O, Marilla, inte för något pris i världen skulle jag vilja gå genom spökskogen, sedan det blivit mörkt. Jag är säker på, att vita gestalter skulle sträcka sig fram bakom träden och ta mig …

— Aldrig har jag väl hört på maken, utbrast Marilla, som lyssnat i stum häpnad. — Anne Shirley, det är väl aldrig din mening att säga mig, att du tror på alla de där dumheterna, som du själv funnit upp?


— 187 —