Anne blir bortbjuden på te.
sin uppfyllelse, svävade hon i de sällaste rymder. Marilla hade nästan börjat misströsta om att någonsin kunna omdana denna lilla sällsamma och oberäkneliga varelse till den mönsterflicka med det sedesamma väsendet och det alltid korrekta uppförandet, som hon gärna föreställde sig. Men hon skulle heller aldrig ha trott, att hon i själ och hjärta tyckte mycket bättre om Anne sådan hon var.
Den kvällen gick Anne och lade sig, mållös av bedrövelse, därför att Matthew hade sagt, att vinden hade snurrat över till nordost och att han fruktade, att det skulle bli regn dagen därpå. Popplarnas sus omkring huset plågade henne, det lät så likt smattrande regndroppar, och havsvikens avlägsna, dova brusande, som hon annars brukade lyssna till med förtjusning, betagen i böljesvallets ständigt stigande och fallande rytm, tycktes henne nu bebåda blott storm och oväder åt en liten flicka, som särskilt önskade sig vackert väder. Anne låg och trodde, att morgondagen aldrig skulle komma.
Men allting har ett slut, till och med natten omedelbart före den dag, då man är bjuden på te till prästgården. Morgonen var solklar och vacker, trots Matthews ogynnsamma spådomar, och Annes livsandar stego till en hittills oanad grad.
— O, Marilla, det finns någonting uti mig i dag, som kommer mig att älska allt vad jag ser, utbrast hon, medan hon diskade frukostporslinet. — Ni kan inte tänka, hur snäll jag känner mig! Skulle det inte vara roligt, om det kunde hålla i? Jag tror, att jag skulle kunna bli en mönsterflicka, om jag vore bjuden bort på te var dag. Men ack, Marilla, det är också ett fasligt högtidligt tillfälle … Jag känner mig så ängslig. Tänk, om jag inte uppför mig riktigt som jag bör? Ni vet, att jag aldrig förut druckit te i någon prästgård, och jag har nog inte reda på alla regler för vad som passar sig eller inte, fastän jag allt se'n jag kom hit ständigt har läst vad »Hemmets tidning» har meddelat på sin avdelning »Goda
— 199 —
