Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/208

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Anne blir bortbjuden på te.

till postkontoret. — Har du träffat på någon ny själsfrände?

Glad iver präglade Annes hela väsen, strålade i hennes ögon, lyste i varje drag. Hon hade kommit dansande uppför vägen, rörlig och munter som en liten luft-ande i augustikvällens milda solsken och dåsiga skuggor.

— Nej, Marilla, men vad tror ni? Jag är bortbjuden på te till prästgården i morgon eftermiddag! Fru Allan har lämnat in det här brevet åt mig på postkontoret. Titta på det, Marilla! »Fröken Anne Shirley, Grönkulla.» Det är första gången jag någonsin fått heta fröken. Det var en känsla, må Marilla tro! … Det här brevet skall jag alltid förvara bland mina dyrbaraste skatter.

— Fru Allan berättade för mig, att hon ämnade bjuda alla barnen i hennes söndagsskoleklass i tur och ordning på te, sade Marilla, som tog den underbara händelsen med jämnmod.

— Var nu inte så förfärligt het på gröten, barn! Försök att lära dig att ta saker och ting litet mera lugnt!

Men om Anne skulle kunna lära sig att taga saker och ting lugnt, hade hon först måst ändra om natur. Med sitt känsliga, livliga temperament tog hon emot livets både sorger och fröjder med tredubbel intensitet. Marilla förstod detta, och det vållade henne en viss oro; hon anade, att kommande motgångar skulle taga hårt på henne, och hon hade ännu ej fullt klart för sig, att i den jämförelsevis lika stora förmågan att njuta och fröjdas skulle ligga en fullt tillräcklig motvikt.

Marilla ansåg det därför som sin plikt att söka i Anne inplanta ett lugnt och behärskat jämnmod — en sinnesförfattning, lika främmande för hennes natur som för en sprittande solstråle på en av bäckens böljor. Men ansträngningarna hade hittills, det måste hon med sorg erkänna, varit nära nog fruktlösa. Gick någon förhoppning eller länge omhuldad plan om intet, så damp Anne ned i »förtvivlans djup». Nådde den

— 198 —