Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/211

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Anne blir bortbjuden på te.

bli prästfru, när jag vuxit upp, Marilla, En pastor skulle nog inte bry sig om mitt röda hår, för han skulle inte tänka på sådana världsliga saker. Men då fick man naturligtvis lov att ha en snäll och god natur, och en så’n får jag aldrig, så att det är nog inte värt jag tänker på den saken. För somliga faller det sig så lätt och naturligt att vara snälla och goda, men jag hör inte till dem. Fru Lynde säger, att jag är full av arvsynd. Men nog vet jag, att jag försöker göra mitt bästa, och det borde väl ändå räknas för någonting — säg?

Det är lustigt — somliga människor, som Matthew och fru Allan, kan man tycka om från första stunden man ser dem, men med andra, som till exempel fru Lynde, måste man verkligen ha tid på sig för att lära hålla av dem … Man vet, att man bör hålla av dem, eftersom de veta så mycket och — och mena så väl, men man är tvungen att påminna sig själv hela tiden, annars så glömmer man det …

Det var också bjuden en annan liten flicka, från Vitsands söndagsskola. Hon hetta Lauretta Bradley, och det var en mycket trevlig liten flicka. Inte precis en själsfrände, men jag kom utmärkt bra överens med henne. Det var väldigt fin teservering, och jag tror inte, att jag dummade mig på något sätt. Efter teet sjöng och spelade fru Allan, och hon hade också Lauretta och mig att sjunga. Fru Allan säger, att jag har bra röst och att jag, nu när hon har hört den, ska få vara med i söndagsskolekören. Jag får riktig hjärtklappning, bara jag tänker därpå! Jag har så mycket längtat efter att få sjunga med i söndagsskolekören, som Diana gör, men den hedern tänkte jag då aldrig skulle vederfaras mig …

Lauretta skulle gå hem tidigare, för det ges en välgörenhetsföreställning i kväll på hotellet i Vitsand, och hennes stora syster skulle läsa upp ett poem, så att Lauretta skulle få gå upp och höra på. Se’n fingo fru Allan och jag en riktigt trevlig och förtrolig pratstund. Jag berättade allting för

— 201 —