Anne kommer till korta i en hederssak.
— Nej, Diana, dödad är jag inte, men jag tror, att jag har blivit sanslös.
— Var? snyftade Carrie Sloane. O, var, lilla älskade Anne?
Innan Anne hann svara, uppenbarade sig fru Barry på skådeplatsen. Vid åsynen av henne försökte Anne resa sig på fötter, men sjönk tillbaka igen med ett ynkligt litet jämmerrop.
— Vad står på? Var har du gjort dig illa? frågade fru Barry.
— Min fotled, halvgrät Anne. — Ack, söta Diana, gå och ta reda på din pappa och bed honom bära mig hem. Jag känner, att jag inte kan gå dit på mina ben. Och jag är säker på, att jag inte rår med att hoppa så långt på ett ben, när Jane nyss inte ens orkade hoppa runt omkring trädgården.
Marilla var ute bland sina fruktträd och plockade en karott sommaräpplen, när hon fick se herr Barry komma vandrande över spången och uppför backen; bredvid honom gick fru Barry, och en hel procession av småflickor följde efter. I famnen bar han Anne, vilkens huvud slappt vilade mot hans skuldra.
I detta ögonblick fick Marilla en uppenbarelse. Det styng av fasa, som just nu genomborrade hennes hjärta, röjde för henne, vad Anne så småningom hade blivit för henne. Hon skulle ha medgivit, att hon tyckte om Anne, ja, att hon rent av var fästad vid henne. Men i detta nu, då hon besinningslöst rusade utför backen, förstod hon, att Anne var kärare för henne än någonting på jorden.
— Herr Barry, vad har hänt henne? flämtade hon blekare och mera upprörd än den nyktra och förståndiga Marilla varit på mången god dag.
Det var Anne själv som lyfte på huvudet och svarade:
— 206 —
