Anne kommer till korta i en hederssak.
mitt liv på kuppen. Om jag slår ihjäl mig, så får du min pärlring.
Anne klättrade uppför stegen under andlös tystnad, nådde omsider takbjälken, rätade upp sig och fick ett jämförelsevis säkert fotfäste. Så anträdde hon vandringen, medveten om, att hon befann sig obehagligt högt uppe till väders och att man vid konsten att promenera på takåsar ej hade särdeles mycken hjälp av sin fantasi. Hon lyckades emellertid taga åtskilliga steg, innan katastrofen kom. Men plötsligt vacklade hon, förlorade jämnvikten, snubblade och föll. Hon rullade utför det solstekta taket och tumlade ned från det, rakt genom en hel härva slingrande vildvinrankor — allt innan den förfärade åskådarkretsen hann uppge sitt samfälda fasans skri.
Om Anne hade rullat ned från taket på den sida, där hon företagit uppstigandet, är det troligt, att Diana på stället blivit arvtagerska till pärlringen. Men lyckligtvis föll hon på den andra sidan, där taket sluttade så pass långt ned över förstugukvisten, att ett fall därifrån icke medförde på långt när så stor risk. Men när Diana och de andra flickorna i vild skräck rusat runt omkring huset — alla utom Ruby Gillis, som stod som fastspikad vid marken och sedan föll i gråtkramp — så funno de i alla fall Anne liggande alldeles blek och slapp bland resterna av det neddragna vildvinet.
— Anne, är du dödad? skrek Diana och kastade sig på knä bredvid sin vän. — O Anne, käraste Anne, säg mig bara ett endaste ord och tala om för mig, om du är dödad.
Till stor lättnad för alla flickorna, i synnerhet Josie Pye, som, fastän hon ansetts sakna fantasi, dock i andanom med stor skräck såg sig för alla tider brännmärkt såsom den flicka, vilken var orsaken till Anne Shirleys förtidiga och tragiska död, satte sig Anne upp med ett yrvaket uttryck och svarade med osäker röst:
— 205 —
