Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/218

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Anne kommer till korta i en hederssak.

— Ja, se Marilla har sådan själsstyrka! … Men det har inte jag. Jag kände, att jag inte stod ut med att höra Josie Pye säga »äh — du törs inte!» Hon skulle ha hoverat sig i alla tider, om hon hade fått rätt … Och jag tycker, att jag har blivit straffad så pass, att Marilla inte behöver vara så förfärligt ond på mig. Det är verkligen alls inte någonting roligt att svimma. Och doktorn gjorde mig fasligt illa, när han passade ihop min fotled. Jag kommer inte att kunna gå på sex, sju veckor, och lika länge dröjer det, innan jag får se den nya lärarinnan. När jag kan gå i skolan, så är hon inte ny längre. Och Gil— allihop i klassen hinna om mig … O, jag måtte väl vara en svårt prövad varelse … Men jag ska försöka bära alltsamman tappert, bara inte Marilla är ond på mig.

— Åhnej, kära barn, jag är inte ond på dig, sade Marilla. — Det är synd om dig, det är inte tu tal om det, men, som du säger, du får allt skylla dig själv. Seså, försök nu att äta litet kvällsvard.

— Nu kommer allt min fantasi bra till pass, eller hur? sade Anne. — Jag ska ligga och låtsa en hel hop roliga saker … Hur bär folk sig åt, som inte har någon fantasi, när de bryta benen av sig, tror Marilla?

Anne hade fullt skäl att välsigna sin spelande fantasi många gånger under de tråkiga och enformiga sju veckor, som nu följde. Hon var dock inte uteslutande hänvisad till den. Hon hade många, som kommo och hälsade på henne, och ej en dag förgick, utan att en eller flera av skolflickorna tittade in för att lämna henne blommor och böcker och berätta för henne om »händelserna» i Avonleas ungdomliga värld.

— Alla ha varit så vänliga och snälla, Marilla, suckade Anne belåtet den dag, då hon första gången kunde linka tvärs över golvet. — Det är inte vidare roligt att vara sängliggande sjuk, men det har ändå sina ljusa punkter, Marilla. Man

— 208 —