Anne kommer till korta i en hederssak.
märker, hur många vänner man har. Tänk att självaste söndagsskolerektorn har varit och hälsat på mig, och han är verkligen bra fin och hygglig … Jag ångrar nu, att jag har anmärkt på hans sätt att läsa bönerna. Jag tror visst att han menar dem, men han har fått den vanan att läsa dem, som om han inte gjorde det. Den vanan kunde han nog lägga bort, om han bara gjorde sig litet besvär …
Han berättade för mig, hur det var, när han själv som pojke bröt sin fotled. Vad det är underligt att tänka sig, att söndagsskolerektorn nånsin varit en pojke … Så långt räcker inte ens min fantasi. När jag försöker tänka mig honom som pojke, ser jag honom för mig med grå polisonger och glasögon, precis som han ser ut i söndagsskolan, bara helt liten till växten … Men fru Allan kan man mycket lätt tänka sig som liten flicka. Fru Allan har varit och hälsat på mig fjorton gånger. Ä’ inte det att vara stolt över, så säg? … En prästfru, som har sin tid så upptagen! Och hon är mycket rolig att ha på besök. Hon säger aldrig, att det var mitt eget fel, och att hon hoppas det här ska bli mig en läxa och en varnagel för livet … Så säger alltid fru Lynde. Också Josie Pye har varit här. Jag tog emot henne så artigt jag kunde, för jag tror nog hon var ledsen för att hon narrade mig upp på takåsen. Om jag hade slagit ihjäl mig, hade hon fått gå med hemska samvetskval i hela sitt liv …
Diana har varit en trofast väninna. Hon har varit här varenda dag för att trösta mig i min ensamhet. Men o — vad jag ska bli glad, när jag får gå i skolan, för jag har hört så mycket intressant berättas om den nya lärarinnan. Alla flickorna tycka hon är väldigt söt. Diana säger, att hon har vackert ljust, lockigt hår och sådana milda, uttrycksfulla ögon. Hon har mycket stiliga klänningar och större puffärmar än någon annan i Avonlea. Varannan fredag har hon uppläsning, då var och en får deklamera någonting eller deltaga i en
