Fröken Stacys aftonunderhållning.
pojkarna klättra ända högst upp i trädtopparna på herr Bells kulle för att hämta ned kråkbon, sade Marilla. — Det förundrar mig, att fröken Stacy ger dem lov till det.
— Vi behövde ett kråkbo till lektionen i naturlära, förklarade Anne. — Det var den eftermiddagen vi hade utvandring och lektion i det fria. Då lär man sig så utmärkt, och fröken Stacy förklarar allting så tydligt. Sedan få vi skriva uppsatser om våra utvandringar, och jag skriver de bästa.
— Det låter så skrytsamt att själv säga det. Sådant kan du låta din lärarinna säga.
— Hon har ju sagt det, Marilla. Och jag är visst inte högfärdig över det. Hur skulle jag kunna vara det, när jag är så stockdum i geometri? Men nu börjar det dagas en smula för mig också där. Fröken Stacy gör det mycket mera begripligt för mig. Men styv blir jag aldrig, och det är ändå rätt ledsamt att veta det … Men jag är rysligt road av att skriva uppsatser. För det mesta låter fröken Stacy oss välja ämnen själva, men i nästa vecka ska vi skriva om någon framstående person. O, tänk att vara en framstående person och veta, att skolbarnen skriva uppsatser om en efter ens död! … Jag skulle bra gärna vilja vara ryktbar och framstående. Jag tror, att när jag blir stor, ska jag gå ut som Röda korssyster i kriget … Så vida jag inte far till Kongo som missionär. Men därtill fordras nog alltför många egenskaper, som jag inte har … Och varenda morgon gymnastisera vi för att bli smärta och befordra matsmältningen.
— Har matsmältningen gått bra hittills, så — sade Marilla med föraktfullt ogillande i rösten.
Men alla utvandringar, all deklamation och alla gymnastiska övningar krympte ihop till obetydligheter vid jämförelse med en plan, som fröken Stacy delgav sina förtjusta elever i november månad. Denna plan gick ut på, att alla
— 212 —
