Fröken Stacys aftonunderhållning.
lilla bruna pulpeten bredvid Diana, med Ruby Gillis, som nickade åt en tvärs över gången, Carrie Sloane, som skickade små biljetter, och Julia Bell, som bjöd på det delikataste tuggummi. Anne drog ett djupt andetag av belåtenhet, när hon formerade sin griffel och ordnade bokmärkena nere i sin pulpetlåda. Livet var verkligen bra intressant.
I den nya lärarinnan fann hon ännu en uppriktig och hjälpsam vän. Fröken Stacy var en gladlynt och behaglig ung dam med den lyckliga förmågan att vinna och bibehålla sina lärjungars tillgivenhet samt att locka fram det bästa de ägde inom sig. Annes själ öppnade sig likt en blomma under detta värmande och utvecklande inflytande, och hon undfägnade den beundrande Matthew och den mera kritiskt anlagda Marilla med de mest glödande beskrivningar på vad man numera höll på med i skolan.
— Jag är alldeles betagen i fröken Stacy, Marilla. Hon har ett sådant milt och fint sätt att vara och talar med en sådan behaglig röst. När hon nämner mitt namn, känner jag alldeles tydligt, att hon stavar det med »e» på slutet … Nu i eftermiddag ha vi läst upp dikter. Jag önskar ni hade varit där och hört mig deklamera »Lady Macbeth.» Jag lade in hela min själ däri … När vi se’n gick hem, så sa’ Ruby Gillis åt mig, att då jag läste den strofen »Du vill bli stor, har ärelystnad nog; dock felas ondskan, som är dess följesven» — så riktigt ryste hon ända in i märg och ben.
— Det där får du allt läsa upp för mig endera dagen ute i ladan, tyckte Matthew.
— Det ska jag visst, det, sade Anne tankfullt, men jag vet, att jag inte kommer att göra det lika bra. Det är inte hälften så inspirerande ute i ladan som när man har en hel skolklass, som andlöst lyssnar till ens ord. — Matthew kan jag nog inte få att rysa.
— Fru Lynde sa’, att hon ryste, när hon i fredags såg
— 211 —
