Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/229

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Matthew gör en upptäckt.

med ett visst misstroende upptog fru Lyndes diplomatiska förklaring, att hon sytt klänningen, därför att Matthew varit rädd för att Anne skulle få nys om överraskningen, ifall Marilla själv varit sömmerskan.

— Jaså, det är för det här, som Matthew sett så hemlighetsfull ut och gått och skrattat för sig själv de senaste båda veckorna, sade hon en smula tvunget, men ej ovänligt. — Jag visste väl, att det var något påhitt … Ja, jag får säga, att jag inte tycker Anne behövde några fler klänningar. Jag sydde tre stycken varma, hållbara och praktiska klänningar åt henne nu på hösten, och vad däröver är, är sannerligen onödigt. De där ärmarna dra ju så mycket tyg, att det kunnat räcka till ett helt liv … Du bara underblåser Annes fåfänga, Matthew, och hon är redan nu så fåfäng som en påfågel. Ja, nu ska hon väl äntligen bli belåten — jag vet, att hon har längtat och trängtat efter de där dumma ärmarna ända sedan hon hit kom, fastän hon aldrig mer talat om dem. Puffarna ha blivit ännu större se’n dess — människor ä’ ju galna … Redan nu se de ut som ballonger, nästa år få de, som bära dem, gå in genom en dörr på tvären …

Julaftons morgon dagades över en vacker, vit värld. December månad hade varit mycket mild, och man hade gått och väntat sig en grön och »slaskande» jul. Men just natten före julafton frös det på, och tillräckligt mycket snö föll för att ge Avonlea ett helt annat utseende.

Anne tittade med förtjusta blickar ut genom sitt frusna gavelfönster. Furorna borta i »spökskogen» stodo överdragna med ett hölje av underbart skimrande rimfrost; björkarna och de vilda körsbärsträden voro skrudade i bländande vitt, och åkrarnas plöjda fåror lågo som stelnade vågor i ett fruset hav. Den rena, kyliga luften kände så lätt och stärkande att inandas.


— 219 —