Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/230

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Matthew gör en upptäckt.

Anne sprang utför trappan och sjöng, så hennes röst gav genljud genom hela huset:

— Glad jul, Marilla! Glad jul, Matthew! Så fingo vi ändå en vit jul, och jag är så glad, så glad! Vit måste en jul vara — inte grön! Den är förresten inte grön — den är bara sjaskigt urfäld brun och grå … Varför ska människor kalla den grön? Nej — men — Matthew, ska jag ha det? O! …

Matthew hade tafatt vecklat upp klänningen ur dess pappersomhölje och höll fram den med en urskuldande blick på sin syster. Marilla låtsades vara fullt upptagen med att slå vatten på tekannan, men ur ena ögonvrån plirade hon med ganska stort intresse på vad som försiggick.

Anne tog klänningen och betraktade den under vördnadsfull tystnad. O, så söt den var — ett mjukt, mossgrönt tyg med en förtjusande silkesglans, en kjol med de prydligaste volanger och slåar och ett liv, rynkat på det finurligaste och allra mest moderna sätt, med ett litet yvigt vitt spetsrysch kring halsen. Men ärmarna — de voro dock det bästa av allt och krönte värdigt verket! De långa, tätt åtslutande manschetterna gingo ända upp till armbågen, och över dem föllo ut två charmanta puffar, delade på mitten av smala slåar och rosetter av mossgröna sidenband …

— Det skulle just som vara en julklapp åt dig, Anne, sade Matthew förläget. — Men — men — hur är det fatt, Anne? Tycker du inte om den?

Ty Annes ögon hade plötsligt fyllts av tårar.

Tycker om den! O, Matthew! — Anne hängde klänningen över en stol och knäppte ihop händerna. — Den är ju rent av bedårande! O, aldrig kan jag tacka er nog! Se, sådana ärmar! Jag tycker alldeles det är som om det vore en lycklig dröm! …

— Nå — låt oss nu i alla fall äta frukost, avbröt Marilla.

— 220 —