Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/231

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Matthew gör en upptäckt.

— Jag får säga, Anne, att den där klänningen tycker jag rakt inte du behövde, men efter nu Matthew har skaffat den åt dig, så får du väl slita den med hälsan och vara mycket rädd om den. Här är ett hårband, som fru Lynde sa’, att du skulle ha. Det är grönt, så att det skulle passa till klänningen. Hm, jag säger då det! … Kom nu, så vi få sätta oss ned.

— Jag förstår inte, hur jag ska kunna äta någon frukost, sade den glädjestrålande Anne. — Det är någonting så prosaiskt med frukost i ett sådant här spännande ögonblick. Låt mig hellre mätta mina ögon med min nya klänning. Jag är så glad åt att det fortfarande är modernt med puffärmar. Jag liksom kände, att jag aldrig skulle kunna övervinna det, om de ginge ur modet, innan jag hunnit ha en klänning med sådana … Jag skulle aldrig ha kunnat känna mig riktigt nöjd och glad. Och det var bra snällt av fru Lynde att ge mig det mossgröna hårbandet. Jag känner, att jag för framtiden ständigt måste vara en riktigt snäll och bra flicka. Det är minsann inte alltid så gott, men hädanefter ska jag anstränga mig mer än förr …

När den prosaiska frukosten var undanstökad, uppenbarade sig Diana borta på spången nedanför den snöiga backen, mot vilken hon lyste helt grann i sin långa körsbärsfärgade kappa. Anne flög utför stigen för att möta henne.

— Glad jul, Diana! O, en så’n jul, så underbart härlig! Och jag har någonting alldeles hänförande att visa dig. Matthew har gett mig en den allra sötaste klänning, med sådana ärmar! Aldrig i mitt liv har jag kunnat tänka mig någonting vackrare!

— Och jag har någonting mera åt dig, ropade Diana helt andtruten. — Se här — den asken ska du ha! Faster Josephine har skickat oss en stor låda med en massa saker uti, och det här är åt dig! Jag skulle ha sprungit bort till dig med den i går afton, men den kom inte förrän sedan det

— 221 —