Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/233

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Matthew gör en upptäckt.

Jag sa’ till mig själv: »det är min egen bästa vän, som blir så hedrad.»

— Än dina deklamationsnummer då, Anne! De klappade ju så, att de kunde ta ned taket. Det sorgliga stycket var helt enkelt överdådigt.

— O, vad jag var ängslig, Diana! Jag vet inte, hur jag kom fram på estraden, när pastorn ropade upp mitt namn. Jag kände det, som om en miljon ögon tittade på mig och rakt igenom mig, och ett tag var det, som om min röst alldeles stockade sig … Men så tänkte jag på mina vackra nya puffärmar, och då kom modet tillbaka. Jag tänkte, Diana, jag måste visa mig värdig sådana puffärmar … Och så kastade jag mig med dödsförakt rätt in i det, och det var, som om min egen röst kom från något stort avstånd. Det var då en lycka, att jag hade övat mig så pass mycket som jag gjorde inne på vindskontoret, för annars hade det gått alldeles galet … Stönade jag bra?

— Du stönade stiligt, försäkrade Diana.

— Jag såg gamla fru Sloane torka bort tårar, när jag satte mig ned. Tänk ändå, att kunna röra någons hjärta! …

— Åh, vad pojkarnas dialog var präktig, sade Diana. — Gilbert Blythe var rent storartad. Anne, jag tycker ändå, att du bär dig bra illa åt emot Gil. Vänta, ska du få höra. När du skyndade ned från estraden efter älvdrottningstablån, så tappade du en av rosorna, som du hade i håret. Jag såg, hur Gil tog upp den och stoppade den i sin bröstficka. Där hör du! Du, som är så romantisk, ska väl känna sig tilltalad av sådant.

— Det kvittar mig precis lika vad den personen gör, sade Anne högdraget. — Jag öder aldrig en tanke på honom, Diana, det vill jag bara säga dig.

Den kvällen sutto Marilla och Matthew — den senare hade ej bevistat någon »aftonunderhållning» på sina modiga

— 223 —