Annes kria.
tjugo år — och språkade en stund framför kökselden, sedan Anne gått upp på rummet och lagt sig.
— Nå, vår Anne skötte sig väl lika bra som någon annan, skulle jag tro, sade Matthew stolt.
— Visst gjorde hon det, erkände Marilla. Det är en begåvad flicka, Matthew. Och så trevlig hon såg ut sedan! Kläder göra ändå sitt till … Ja, jag har just inte varit glad åt hela den här tillställningen, men det har nog ändå inte varit något ont med den … Ungdomen behöver väl litet roa sig … Ja, Anne har jag i alla fall varit stolt över i kväll, fastän jag aldrig ämnar knysta ett ord om’et åt henne själv.
— Jag var också stolt över henne, men jag sa’ henne det rent ut, jag, innan hon gick upp till sig, sade Matthew. — Vi få väl se hur vi kan ordna för henne förr eller senare, Marilla. Hon behöver allt, vad det lider, någonting mera än skolan här i Avonlea.
— Det hinna vi väl tids nog tänka på, sade Marilla. — Hon fyller ju bara tretton år i mars. Fastän i kväll märkte jag, att hon håller på att växa upp till en riktigt stor flicka. Fru Lynde har gjort klänningen en hårsmån för lång — därför ser också flickan längre ut. Hon har lätt för sig, och jag skulle tro, att det bästa vi kunna göra är att låta henne söka sig in vid seminariet. Men det behöva vi ju inte tala om ännu på ett år eller två.
— Som du vill, men tänka på det skadar ju inte, tyckte Matthew. — Sådana där planer mogna mycket bättre, ju mera man tänker på dem.
XXVI.
ANNES KRIA.
Vintern gick sin jämna gång. Det var en ovanligt blid vinter, med så litet snö, att Anne och Diana nästan varje dag
— 224 —
