Annes kria.
Hur kan fröken Stacy begära, att man själv ska hitta på och skriva ihop en historia?
— Åh, det må väl inte vara någon konst, sade Anne.
— Ja, tacka för det, du som har fantasi, sade Diana. — Men vad skulle du göra, om du vore född utan sådan? Du har väl din kria redan färdig, kan jag tro?
Anne nickade, ivrigt ansträngande sig för att ej se alltför belåten ut. Men hon misslyckades fullständigt i sina bemödanden.
— Jag skrev den förra måndags kväll. Den heter »Den svartsjuka rivalen» eller »Förenade i döden». Jag läste upp den för Marilla, och hon sa’ det var rysligt skräp. Se’n läste jag upp den för Matthew, och han sa’ det var både vackert och rörande … Sådan kritik tycker jag om. Det är en mycket sorglig och intressant historia — jag grät själv, när jag skrev den. Den handlar om två sköna unga flickor vid namn Cordelia Montmorency och Geraldine Seymour, som bodde i samma by och voro varandra ömt tillgivna. Cordelia var en ståtlig brunett med hjässan krönt av nattsvart hår och dunkelt flammande ögon. Geraldine var en härlig blondin med hår som spunnet guld och sammetslika, purpurskimrande ögon.
— Aldrig har jag sett någon med purpurfärgade ögon, sade Diana tvivlande.
— Inte jag heller. Jag hittade på dem. Jag ville ha någonting — så där litet ovanligt … Geraldine hade också alabasterpanna. Nu har jag kommit underfund med, vad alabasterpanna är. Man lär sig med åren. Man vet så mycket mera, när man är tretton år, än vad man gjorde, när man var tolv.
— Nå, hur gick det med Cordelia och Geraldine? frågade Diana, som började känna sig rätt intresserad av de nämnda damernas öden.
— 226 —
