Annes kria.
— Jo, du — de tillväxte i skönhet sida vid sida, tills de blevo sexton år. Då kom Bertram de Vere till deras fäderneby och förälskade sig i den sköna Geraldine. Han räddade hennes liv, när en dag hästen framför hennes vagn skenade, och hon svimmade i hans armar, och han bar henne hem tre mil — för vagnen, förstår du, hade ju gått i småbitar. Det var mycket svårt att hitta på frieriet, för jag hade alls ingenting att gå efter.
Jag frågade Ruby Gillis, om hon visste någonting om hur herrar bära sig åt när de fria, hon, som har så många gifta systrar. Och Ruby berättade för mig, att hon satt gömd inne i deras stora syltskåp, när Malcolm Andrews friade till hennes syster Susan. De sutto i den lilla hörnsoffan i deras matsal, och hon sa’, att Malcolm berättade för Susan, att hans pappa hade köpt in ett litet lantbruk åt honom, och så sa’ han: »Lilla älsklingen min, skulle vi inte kunna flytta ihop i höst?» Och Susan svarade: »Ja — nej — jag vet inte — vi får väl se», och så voro de förlovade, och alla de andra kom och gratulerade.
Men jag tyckte inte, att ett sådant frieri var så värst romantiskt, så att jag fick i alla fall tänka ut ett på egen hand. Jag gjorde det mycket blomsterrikt och poetiskt, och Bertram föll på knä, fastän Ruby Gillis säger, att det inte brukas nu för tiden. Geraldine gav honom ja, och vad han svarade då hade jag mycket besvär med att skriva ihop — det är också en hel sida långt. Jag skrev om det fem gånger, men nu är det verkligen det bästa jag någonsin har gjort. Bertram gav henne en diamantring och ett rubinhalsband och lovade henne, att hon skulle få fara till Europa på deras bröllopsresa. Ty han var ofantligt rik.
Men ack, snart började skuggor förmörka deras levnadsstig … Cordelia var i hemlighet själv förälskad i Bertram, och då Geraldine berättade för henne om förlovningen, blev
— 227 —
