Matthew Cuthbert häpnar.
bli rädd, att ni inte skulle komma och hämta mig, och jag undrade just, vad som kunde ha hänt. Jag hade gjort upp för mig själv, att om ni inte komme i afton, skulle jag gå framåt stigen till det stora vilda körsbärsträdet vid kröken och klättra upp där och sätta mig över natten. Jag skulle inte vara ett dugg rädd, och det skulle vara förtjusande att sova uppe i ett vilt körsbärsträd, överfullt med vit blom, i månskenet. Säg, tycker ni inte det? Man kunde tro, att man sutte inne i ett marmorpalats, va’? Och jag var alldeles säker på, att ni skulle hämta mig i morgon bittida, om ni inte gjorde det nu.
Matthew hade förläget tagit den knotiga lilla handen i sin, och samtidigt fattade han sitt beslut. Han kunde inte säga detta barn med de glänsande ögonen, att alltsamman var ett missförstånd; han vill ta henne hem med sig och låta Marilla göra det. Här på stationen kunde han i alla händelser inte lämna henne kvar, och det finge väl anstå med alla frågor och förklaringar, tills han åter hunnit hem till Grönkulla.
— Det var ledsamt, att jag skulle komma så sent, sade han tafatt. — Kom nu! Hästen står här borta på en gård. Ge mig din väska!
— Ack, den bär jag själv, svarade flickan muntert. — Den är inte tung alls. Allt vad jag äger och har ligger i den, men den är ändå inte tung. Och om den inte bäres på ett särskilt sätt, så lossnar handtaget vid ena sidan — men jag känner till knepet, jag, så därför bär jag den helst själv. Det är en fasligt gammal kappsäck. Jag är ändå bra glad åt att ni kommit, även om det hade varit trevligt att sova uppe i ett vilt körsbärsträd …
Vi ha visst ett långt stycke att åka, eller hur? Fru Spencer sa’ det var nästan fjorton kilometer. — Det gläder jag mig åt, för jag tycker så mycket om att åka. O, vad det
— 14 —
