Matthew Cuthbert häpnar.
kvar för att göra vad som var svårare än att träda in till lejonet i dess kula — gå fram till en flicka — en främmande flicka — en barnhusflicka — och fråga henne, varför hon inte var någon pojke … Matthew stönade invärtes, vände sig om och började sakta lunka utmed plattformen bortåt hennes håll.
Hon hade haft ögonen fästa på honom, alltsedan han första gången passerat förbi henne, och hon höll ögonen på honom även nu. Matthew såg ej på henne, och om han hade gjort det, skulle han ändå ej fått någon uppfattning av hennes person. Men en normal iakttagare skulle ha sett följande:
En flicka på omkring elva år i en mycket kort, mycket snäv och mycket ful klänning av grågult, hemvävt ylle. Hon bar en urblekt brun sjömanshatt, och under hatten hängde två mycket tjocka och ilsket röda hårflätor ned på hennes rygg. Ansiktet var litet, blekt och magert och mycket fräknigt; munnen var stor, och detsamma voro ögonen, som voro gröna i vissa dagrar och stämningar och gråa i andra.
Så långt en vanlig iakttagare. En mera skarpsynt skulle ha sett, att hakan var mycket spetsig och framskjutande, att de stora ögonen voro fulla av intelligens och liv, att munnen hade vackra läppar och var uttrycksfull, pannan bred och välbildad. Korteligen — vår mera skarpsinnige betraktare skulle ha kommit till den slutsatsen, att ingen vanlig själ bodde inom denna hemlösa lilla kvinnovarelse, som Matthew Cuthbert var så gränslöst rädd för.
Plågan att behöva taga till ordet besparades emellertid Matthew, ty så fort hon förstod, att han ämnade sig fram till henne, reste hon sig upp, omfattade med den ena bruna, magra handen grepen till en luggsliten, gammaldags kappsäck, och räckte honom den andra.
— Jag kan förstå, att ni är herr Matthew Cuthbert på Grönkulla, sade hon med anmärkningsvärt klar och behaglig röst. — Jag är så glad att råka er. Jag nästan började
— 13 —
