Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/240

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Den straffade fåfängan.

historier för pastorn och pastorskan, och de sade, att moralen var högst förträfflig. Men de skrattade på alldeles orätta ställen, och det har jag sedan funderat rätt mycket på …



XXVII.
DEN STRAFFADE FÅFÄNGAN.

En afton i slutet av april vandrade Marilla hem från ett syföreningsmöte, och känslan av att vintern äntligen var förbi födde hos henne den stämning av välbehag och förhoppningsfullhet, som våren aldrig underlåter att framkalla hos såväl de gamla och sorgsna som de unga och glättiga.

Marilla var ej fallen för att underkasta sina tankar och känslor någon noggrannare prövning. Hon gick förmodligen i den tron, att hon tänkte på syföreningen och dess missionskassa och den nya mattan till sakristian, men under dessa reflexioner låg en angenäm förnimmelse av rödaktiga fält, som förtonade sig i ett blekt purpurfärgat töcken mot den sjunkande solen, av furornas långa, spetsiga skuggor, som föllo över ängen på andra sidan bäcken, av orörliga lönnar med mörkröda, svällande knoppar kring en spegelklar skogssjö, av ett allmänt uppvaknande ute i den synliga världen och ett starkt pulserande liv under den svartgrå myllan. Vårens mäktiga vingslag brusade över landet, och Marillas lugna och stadiga steg blevo gladare och lättare under inflytandet av vårstämningen.

Hennes ögon vilade ömt på den lilla stugan, det egna hemmet, som tittade fram genom trädens lövverk och återkastade solskenet från fönsternas glimmande rutor. Och medan Marilla påskyndade sina steg uppför den fuktiga avtagsvägen, tänkte hon på, hur trevligt det var att veta, att man

— 230 —