Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/239

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Annes kria.

för — för — ja, jag vill minnas hon sa’ hönshjärnor … Vad tycker du?

Sålunda uppstod »historiska klubben». Medlemmarna utgjordes till en början endast av Diana och Anne, men snart upptogos även Jane Andrews och Ruby Gillis jämte ännu ett par andra, som kände, att deras fantasi behövde uppodlas. Inga pojkar ägde tillträde, ehuru Ruby Gillis för sin del trodde, att klubben skulle vinna därpå; och varje medlem skulle dikta ihop en historia i veckan.

— Det är förfärligt intressant, må Marilla tro, berättade Anne hemma i köket. — Varenda flicka får läsa sin historia högt, och se’n diskutera vi om dem. Vi ska förvara dem alla under lås och insegel och se’n läsa dem högt för våra avkomlingar. Alla ha vi fina signaturer. Min ä’ Rosamunda Montmorency. De andra flickorna ä’ också riktigt styva … Det förstås, Ruby Gilllis har mycket kärlek i sina historier, och det är en krydda, som man ska spara på, tycker jag … Jane har aldrig någon alls, för hon säger, att sådant låter så idiotiskt, när man se’n ska läsa det högt. Hennes historier äro rysligt förståndiga. Diana har för många mord i sina. Hon säger, att nästan alltid så vet hon inte, vad hon ska göra med sina personer, och därför så har hon ihjäl dem på ett eller annat sätt för att bli utav med dem. Jag får för det mesta ge dem idéerna, men det är inte svårt, för jag har tusen gånger fler än jag själv behöver …

— Ska något tokigt vara, så föredrar jag, att ni läsa historier, sade Marilla. — Men ska ni nu också själva sätta ihop dem, så flyger väl det lilla vettet, ni ha, alldeles bort.

— Åh, tycker någon det! sade Anne helt förnärmad. — Vi äro för resten så noga med att alltid lägga in en moral — det håller jag strängt på. Alla de snälla få sin belöning, och alla de stygga sitt rättvisa straff. Moralen är ju huvudsaken, det förstår nog Marilla … Jag läste nyligen högt en av mina

— 229 —