Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/242

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Den straffade fåfängan.

och opålitlig har jag verkligen aldrig funnit henne hittills, så det här var riktigt tråkigt …

— Ja, det är så, det … sade Matthew, som var tålmodig och klok och framför allt hungrig och ansåg det rådligast att låta Marilla ge sina upprörda känslor luft. Tiden och erfarenheten hade lärt honom, att hon gjorde undan det arbete, hon hade för händer, mycket fortare, om hon i fred fick puttra och grondera. — Kanske du är litet för hastig i din dom, Marilla. Kalla henne inte olydig, förrän du vet, hur allt hänger ihop. Kanske det kan mycket väl förklaras …

— Hon är inte här, fastän jag sa’ till henne att hålla sig hemma, genmälde Marilla. — Den uraktlåtenheten torde hon få ganska svårt att förklara. Men att du skulle ta hennes parti, Matthew, det kunde man naturligtvis veta på förhand.

Det hade blivit mörkt, när kvällsvarden äntligen stod på bordet, och ännu sågs ingen Anne komma springande över spången eller uppför stigen, andlös och ångerfullt medveten om försummade plikter. Marilla diskade och satte undan porslinet med bister uppsyn. Sedan behövde hon ett ljus att lysa sig i källaren med och gick upp på östra gavelrummet för att hämta det, som vanligen stod på Annes bord. Efter att ha tänt det, vände hon sig om och — varsnade Anne själv, där hon låg på sängen med ansiktet nedborrat i kuddarna.

— Bevare oss väl, sade den häpna Marilla, har du legat och sovit, Anne?

— Nej, ljöd det dovt ur kuddarna.

— Är du sjuk då? frågade Marilla ängsligt, i det hon steg fram till sängen.

Anne dök ännu längre ned i sina kuddar, som om hon för alltid ville undfly varje dödligs blickar.

— Ack nej … Men snälla Marilla, gå er väg och se inte på mig! jag är så förtvivlad, att jag aldrig blir glad igen,

— 232 —