Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/243

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Den straffade fåfängan.

och det rör mig inte, vem som kommer högst upp i klassen eller skriver de bästa kriorna eller får sjunga med i söndagskören efter detta … Det där är småsaker av ingen vikt för mig numera, för jag lär ändå aldrig mera kunna gå någonstans … Min bana är stängd. Snälla Marilla, gå er väg och titta inte på mig!

— Om jag begriper ett skapat grand! sade den förbryllade Marilla. — Kära barn, hur är det fatt med dig? Vad har du ställt till för slag? Stig upp genast och tala om för mig. Genast, hör du! Vad ska allt detta betyda?

Anne gled ned från sängen och stod hjälplös på golvet.

— Se på mitt hår, Marilla, viskade hon.

Marilla lydde, höjde på ljuset och såg granskande på Annes hår, som i tunga massor hängde ned på hennes rygg. Det hade onekligen ett ganska underligt utseende.

— Barn lilla, vad i all världen har du gjort åt ditt hår? Det är ju grönt!

Ja, grönt borde det väl rätteligen kallas, om färgen var sådan, att den kunde benämnas — en märkvärdig, grumligt bronsgrön nyans, med strimmor här och där av den ursprungliga röda färgen, vilka ytterligare förhöjde den hemska effekten. Aldrig i sitt liv hade Marilla sett något så på en gång komiskt och bedrövligt som Annes hår i detta ögonblick.

— Ja, det är grönt, kved Anne. — Jag trodde ingenting kunde vara så illa som rött hår. Men nu vet jag, att det är tio gånger värre att ha grönt hår … O, Marilla, ni anar föga, hur över alla gränser olycklig jag är …

— Jag anar föga, hur du kommit i det här eländet, men nu är det min mening att ta reda på det, sade Marilla. — Kom genast med ned i köket — häruppe är för kallt — och berätta för mig, vad du har gjort. Jag har verkligen den senaste tiden gått och väntat på någonting. Du har nu inte ställt till något spektakel på över två månader, och det blir

— 233 —