Den straffade fåfängan.
ju onaturligt i längden. Vad i alla dagar har du gjort vid ditt hår?
— Jag har färgat det.
— Färgat det! Färgat håret! Men Anne — förstod du inte, att det var styggt gjort?
— Jo, jag visste nog, att det var litet styggt, medgav Anne. — Men jag tänkte, det får väl gå med styggheten, bara jag blir utav med mitt röda hår … För resten, Marilla, så ämnade jag vara så ovanligt snäll på andra sätt, att det ena nog skulle ta ut det andra …
— Jaså, sade Marilla. — Ja, kära du, om jag nu ansett det mödan värt att färga mitt hår, så skulle jag åtminstone ha valt en hygglig färg. Jag skulle inte ha färgat det grönt.
— Inte var det min mening att färga det grönt, Marilla, försäkrade Anne med tårar i ögonen. — Om jag bar mig styggt åt, så ville jag väl ändå vinna någonting med det … Han sa’, att det skulle göra mitt hår vackert korpsvart — han försäkrade mig det så alldeles bestämt. Hur skulle jag väl kunna tvivla på hans ord, Marilla? Jag vet, hur det känns, när folk inte tror på vad man säger … Och fru Allan har sagt, att man har inte rätt att tvivla på någon människas sannfärdighet, förrän man har tydliga bevis på att de narras … Nu har jag bevis — grönt här måtte väl räcka, uhu! … Men jag hade det inte då, och jag trodde blint vartenda ord han sa’ …
— Vad för en han? Vem är det du talar om?
— Handelsmannen, vet ja’, som var här nu på eftermiddagen. Jag köpte färgen av honom.
— Anne, Anne — hur ofta har jag inte sagt dig, att du aldrig får släppa in någon av de där kringvandrande italienarna. De ha ingenting alls här att göra.
— Ack, jag släppte visst inte in honom. Jag kom nog ihåg vad Marilla har sagt mig, så därför gick jag ut, låste
— 234 —
