Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/252

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Ett romantiskt äventyr.

Detta visste ej Anne, men hon behövde ej lång tid för att förstå, att hon befann sig i stor fara. Med den fart, som vattnet rusade in, skulle ekan fyllas och sjunka, innan den hann driva in i den lilla bukten invid udden. Var voro årorna? Naturligtvis kvarlämnade på bryggan.

Anne gav till ett andlöst litet skrik, som ingen människa hörde; hon var blek ända ut på läpparna, men förlorade ej sin självbehärskning. Det fanns en utsikt till räddning — en enda.

— Jag var så gränslöst rädd, berättade hon för fru Allan dagen därpå, och det var som om hela år gått om, medan ekan drev nedåt bron och vattnet i den steg för vartenda ögonblick. Jag bad, fru Allan, ja, jag bad så innerligt, men jag blundade inte med ögonen, för jag visste, att det enda sätt, varpå Gud kunde rädda mig, var att Han lät båten driva så nära intill bropelarna, att jag kunde gripa tag uti och klättra upp på någon utav dem. De där pelarna äro ju bara gamla trädstammar, men det finns fullt med knöligheter och utskjutande stumpar efter grenar på dem. Jag måste ha ögonen noga med mig, och någon riktigt fin och vacker bön gav jag mig inte ro att bedja — men tänk att Gud hörde mig ändå, för båten drev rakt på en av de mellersta pelarna och blev sittande där så länge, att jag nätt och jämt hann kasta schalen och pianoduken över min axel och klättra upp på en stor knölighet invid trädstammen. Och där satt jag sedan; halkig och otrevlig var den, och jag kunde varken komma upp eller ned — det gällde bara att av alla krafter söka hålla mig fast och vänta på, att någon skulle få syn på mig från land.

Ekan drev sedan vidare förbi bron och sjönk snart mitt i floden. Ruby, Jane och Diana, som redan stodo och väntade på den vid den nedre udden, sågo den försvinna inför sina ögon och tvivlade ej en sekund på, att Anne sjunkit

— 242 —