Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/251

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Ett romantiskt äventyr.

år, innan fru Lynde blir född. Jane, ordna schalen litet finare! Ni ska förresten inte narra mig att tala, när jag ä’ död.

Jane visste fullkomligt, hur allting borde vara. Något guldbroderat kläde att hölja över Elaine med fanns ej, men en gammal pianoduk av gult japanskt taft bildade en utmärkt ersättning. Ej heller stod någon vit lilja att få just nu, men effekten av en lång, blå svärdslilja, lagd mellan Annes knäppta händer, gjorde fullkomligt till fylles.

— Nu ä’ hon färdig, sade Jane. — Nu ska vi kyssa hennes rena panna, och du, Diana, säger: »syster, farväl för alltid!» och du, Ruby, säger: »farväl, o, syster kär!» båda två så sorgset ni kunna. Anne, du är tvungen att småle en smula. Du minns det heter, att Elaine låg med »ett leende på sina läppar bleka.» Det är bra! Skjutsa nu ut ekan!

Ekan sköts sålunda ut och skrapade i förbifarten hårt mot en ur gyttjan uppstickande gammal påle. De tre småflickorna väntade endast så länge, att de sågo, hur den fattades av strömmen och satte kurs på bron. Därefter kilade de upp genom skogen, tvärs över landsvägen och ned till den längre bort belägna udden, där de som Lancelot, drottning Guinevere och dennas åldrige gemål ställde sig i beredskap att taga emot den väntade »liljemön».

Under några minuter drev Anne långsamt med strömmen och njöt i fulla drag av det romantiska i situationen. Därefter hände någonting inte alls romantiskt. Ekan började läcka. Efter en liten stund tvang den hårda nödvändigheten Elaine att hastigt resa sig upp och rafsa till sig sin guldbroderade mantel och sitt hölje av nattsvart sammet för att med fasa titta på ett stort hål i ekans botten, genom vilket vattnet bokstavligen strömmade in. Den vassa pålen inne vid bryggan hade slitit bort en av de tvärribbor, som höllo samman de gistna plankorna i båtens botten.


Montgomery, Anne på Grönkulla16
— 241 —