Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/256

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Ett romantiskt äventyr.

Elaine … Och Ruby gråter ögonen ur sig däruppe … Men Anne, hur har du blivit räddad?

— Jag klättrade upp på en av bropelarna, sade Anne håglöst, och så kom Gilbert Blythe roende i herr Andrews’ eka och satte mig i land.

— O, Anne, så duktigt av honom! Och så romantiskt se’n! ropade Jane, som äntligen återfått talförmågan. — Nu bli ni naturligtvis sams efter detta.

— Nej, det är just vad vi inte bli, fräste Anne, som för ett ögonblick vaknade upp ur sin slapphet. — Och jag vill aldrig mera höra ordet »romantiskt», nu vet du det, Jane Andrews … Det var fasligt tråkigt ni skulle bli så skrämda, flickor. Det är alltihop mitt fel. Jag är säker på, att jag är född under en olycklig stjärna. Allt vad jag gör ställer till förtret för mig själv eller för mina käraste vänner. Din pappas eka ligger på sjöbotten, och jag har en förkänsla av, att vi inte mera få vara ute och ro på sjön.

Annes förkänsla visade sig i detta fall mera pålitlig än dylika pläga vara. Stor blev bestörtningen hos familjerna Barry och Cuthbert, när eftermiddagens händelser blevo kända.

— Ska du någonsin bli förståndig? suckade Marilla.

— Jo för all del, det tror jag visst, Marilla, svarade Anne förhoppningsfullt. I östra gavelrummets ensamhet hade hon satt sig till att gråta ut ordentligt, och detta hade lugnat hennes nerver och återskänkt henne hennes vanliga ljusa syn på tingen. — Jag tror, att mina utsikter att bli förståndig äro gynnsammare nu än någonsin.

— Det begriper jag inte, sade Marilla.

— Jo, sade Anne, i dag har jag lärt mig någonting spritt nytt. Alltse’n jag kom till Grönkulla, så har jag gjort dumheter, men för var gång har jag fått en lärdom därav. Ametistbroschen botade mig för att röra vid saker, som inte ä’ mina. Spökskogen lärde mig att inte fantisera

— 240 —