Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/259

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Faster Josephine som välgörarinna.

— Jag anar inte, vad det kan vara, sade Anne helt missmodigt. — Kanske Joe Mac Pherson följde dig hem från kyrkan i går eftermiddag?

— Pytt också! sade Diana. — Jag gick allt hem för mig själv, jag … Nej, jag förstår, att du aldrig kan gissa det. Kära du, mamma hade brev i dag från faster Josephine, och hon bjuder dig och mig att fara till stan om tisdag och gå med henne på utställningen. Vad tycker du?

— O, Diana, viskade Anne och blev så »tagen», att hon måste stödja sig mot stammen av en lönn. — Är det verkligen ditt allvar? Och faster Josephines allvar? … Men tänk, om Marilla inte låter mig fara? Så var det härom dagen, när Jane bjöd mig att åka med dem i deras char-à-bancs till konserten på Vitsands hotell. Jag ville så gränslöst gärna fara, men Marilla sa’, att det var bättre jag stannade hemma och läste på mina läxor. Jag blev så ledsen och förtvivlad, vet du, Diana, så att jag inte ville läsa mina böner, när jag gick och la’ mig. Men se’n ångrade jag mig och steg upp mitt i natten och läste dem.

— Jag ska säga dig en sak, inföll Diana, vi ska be att mamma frågar Marilla. Då ger hon säkert med sig, och vi komma att få så gränslöst roligt, Anne. Jag har aldrig varit på någon utställning, och det är så harmligt att höra de andra flickorna tala om sina besök där. Jane och Ruby ha varit där två gånger och ska visst dit igen.

— Jag ska inte tänka på det alls, förrän jag vet, huruvida jag får fara eller ej, sade Anne beslutsamt. — Om jag satte mig in uti det och gladde mig, och jag se’n inte finge, skulle det vara mer än jag kunde härda ut med. Men om jag får fara, så är jag bra glad åt att min nya kappa blir färdig till dess. Marilla tyckte inte, att jag behövde någon ny kappa. Hon sa’, att min gamla dugde mycket bra den här vintern med och att jag borde vara nöjd med att få en ny klänning.

— 249 —