Faster Josephine som välgörarinna.
Klänningen är rysligt trevlig, Diana, marinblå och sydd så nätt. Marilla syr alltid mina klänningar nätt nu för tiden — hon säger, att Matthew ska inte behöva gå och beställa dem hos fru Lynde … Det är så roligt. Det är mycket lättare att vara snäll, om man har nätta kläder — åtminstone är det lättare för mig. Men för dem, som ä’ snälla av naturen, gör det nog detsamma.
Men Matthew sa’, att jag var tvungen att ha ny kappa, och då köpte Marilla ett vackert stycke blått kläde, och det sys av en riktig sömmerska i Carmody. Kappan ska’ bli färdig om lördag kväll, och jag törs inte tänka på mig själv, när jag om söndag kommer gående uppför kyrkgången och har både kappan och klänningen på mig, för jag tror inte det är rätt att fästa sina tankar vid sådant … Men det dyker upp ändå, mot min vilja. Och en ny mössa köpte Matthew åt mig, den dagen vi voro över till Carmody. Den är av blå sammet, med en silkessnodd om och små tofsar som dingla … Ja, jag vet nog, att Marilla säger, att man inte ska tänka så där mycket på kläder, men det är ju så förfärligt roligt att få någonting nytt ibland …
Marilla gav Anne lov att få fara till staden, och man gjorde upp på så sätt, att herr Barry skulle skjutsa flickorna dit den följande dagen. Som det var trettio kilometer till Charlottetown och herr Barry ville fara och komma åter på samma dag, måste avfärden ske mycket tidigt. Men för Anne ökade detta endast nöjet, och tisdag morgon var hon uppe före soluppgången. En blick ut genom fönstret sade henne, att dagen skulle bli vacker, ty den östra himlen bortom spökskogens furor stod silverskimrande och utan ett moln. Genom gläntan mellan trädstammarna sågs ett ljus tindra i Tallbackens västra gavelfönster, ett tecken till att även Diana var uppe.
Anne var klädd, när Matthew hade fått elden att brinna, och hon hade frukosten färdig, när Marilla kom ned. Men
— 250 —
