Matthew Cuthbert häpnar.
— Ja, si det är mer än jag kan säga, sade Matthew.
— En brud tänker ni på, förstås — en vitklädd brud med en luftig vit slöja. Jag har aldrig sett nå’n, men jag kan väl tänka mig, hur hon skulle se ut. Själv kommer jag nog aldrig att stå brud. Inte lär nå’n vilja gifta sig med mig — såvida det nu inte skulle vara en hednamissionär. En hednamissionär får väl inte vara så kinkig … Men en vit klänning hoppas jag ändå, att jag ska få nå’n. gång. Det är min högsta önskan! Jag är så förtjust i vackra kläder. Och jag har aldrig haft en vacker klänning i hela mitt liv, så långt jag kan minnas — men desto mera längtar man då efter att få en! Inte sant? Och jag kan ju alltid tänka mig, att jag är klädd i en praktfull skrud …
I morse, när jag for från barnhemmet, så var jag så ledsen för att jag skulle ha den här gamla fula verkensklänningen på mig. Alla barnen på hemmet gå i sådana. Der var en handlande i Hopeton förra vintern, som skänkte trehundra meter verken till barnhemmet. Somliga sa’, att det var därför, att ingen ville köpa den varan, men jag vill hellre tänka mig, att det var, därför att han unnade alla oss barn väl … Fast vackert är det inte!
Jag satt på tåget och föreställde mig, att jag hade på mig en den vackraste ljusblå sidenklänning — lika gärna kan man ju ta till någonting riktigt extrafint — och en stor hatt översållad med blommor och vaggande plymer, och guldklocka och gredelina handskar och bruna knäppkänger. Jag kände mig så glad, och jag njöt så utav färden. Och inte var jag sjösjuk alls på ångbåten. Det var inte fru Spencer heller, fast hon brukar vara det. Hon sa’, att hon inte hade tid att bli sjuk, så måste hon passa på mig, för att inte jag skulle falla över bord. Hon sa’ att hon aldrig hade sett maken till orolig själ … Jag ville förstås titta på allting, som fanns
— 16 —
