Matthew Cuthbert häpnar.
att se på båten, för vem kunde veta, när jag skulle få ett sådant tillfälle igen …
Åh, här ha vi ännu flera blommande körsbärsträd — det var då en härlig ö, detta! Jag är så förfärligt glad, när jag tänker på, att här ska jag få stanna. Jag har alltid hört sägas, att prins Edvards ö var den vackraste plats i hela världen, och ofta föreställde jag mig att jag bodde här, fast aldrig kunde jag tro, att det skulle gå så väl … Tänk, när ens lyckligaste drömmar slå in — o! … Men de här röda landsvägarna äro lustiga! När vi stego på tåget i Charlotte Town, och de röda vägarna begynte flyga förbi, frågade jag fru Spencer, vad det var, som gjorde dem röda, och hon sa’, att det visste hon inte och jag skulle för Guds skull förskona henne från flera frågor … Hon sa’ att jag hade visst redan frågat henne om tusen ting … Ja, det kan nog hända, men hur får man reda på saker, om man inte gör några frågor? Och vad är det, som gör landsvägarna röda?
— Sannerligen jag det vet, sade Matthew.
— Det är en av de saker, som ännu återstå för mig att ta reda på. Är det inte gränslöst roligt att tänka på allting, som finnes att närmare ta reda på? Det är sådant, som gör, att jag känner mig så glad över att jag lever — världen är så intressant … Den skulle inte vara hälften så intressant, om vi visste allting på förhand, säg? … Men jag kanske pratar för mycket? Folk brukar alltid säga till mig, att jag gör det. Ni kanske hellre ville, att jag sutte tyst? Då ska ni bara säga ifrån. Jag kan tiga, när jag föresätter mig det, fastän det är svårt …
Matthew var själv mycket förundrad däråt, men han hade verkligen roligt. Likt många tystlåtna människor tyckte han om pratsamt folk, när de skötte om pratandet själva och ej fordrade, att även han skulle lämna sitt bidrag till konversationen. Men han hade aldrig väntat finna något nöje i
