Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/265

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Faster Josephine som välgörarinna.

mitt lilla rum och sova skönt i min lilla säng och bara liksom ana, att stjärnorna tindra utanför och att vinden susar i furorna nere vid bäcken. Det sa’ jag också till tant Josephine vid frukosten morgonen därpå, men hon bara skrattade. Varför skulle hon skratta åt det? … För resten har hon varit så snäll och förfärligt schangtil mot oss — bjudit oss på allt möjligt …

På fredagen skulle hemfärden ske, och herr Barry kom med vagnen för att hämta flickorna.

— Nå, jag hoppas ni ha haft roligt, sade fröken Barry, när de nego och sade farväl.

— Ja-a, det ha vi visst, det, svarade Diana.

— Och du, Anne-flickan?

— Jag har njutit av varenda minut, som vi varit här, sade Anne, slog hjärtligt armarna omkring den gamla damens hals och kysste hennes skrynkliga kind.

Diana skulle aldrig ha vågat taga sig en sådan frihet, och hon blev helt förfärad över Annes djärvhet. Men fröken Barry såg belåten ut, där hon stod på sin veranda och följde den bortrullande vagnen med ögonen.

Sedan gick hon med en suck tillbaka in i sitt stora hus. Det föreföll ganska öde och ensligt, nu när de muntra små flickorna ej längre gåvo liv däråt. Fröken Barry var en ganska självisk gammal dam, om nu sanningen skall fram, och hon hade just aldrig frågat efter någon människa mer än sig själv. Hon brydde sig om andra bara i den mån, som de gjorde henne nytta eller roade henne. Anne hade roat henne och stod följaktligen ganska högt i tant Josephines gunst. Men nu kom fröken Barry underfund med, att hon tänkte mindre på Annes naiva sätt att uttrycka sig än på hennes stora förmåga att fröjda sig, den känslighet, som hon aldrig rätt förmådde dölja, hennes artiga och uppmärksamma väsen och det milda uttrycket i hennes ögon och kring hennes läppar.

— Jag trodde Marilla Cuthbert fått en skruv lös, när

— 255 —