Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/266

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Faster Josephine som välgörarinna.

jag hörde, att hon tagit upp en främmande flicka från ett barnhem, sade hon för sig själv, men jag märker, att det experimentet har slagit utmärkt väl ut. Om jag ständigt hade en flicka som Anne i huset, skulle jag vara både bättre och lyckligare.

Anne och Diana funno hemfärden lika rolig som bortfärden — ja, roligare, ty de hade ju nu den glada vissheten, att hemmet väntade på dem vid slutet av resan. Solen sjönk, just som de åkte genom Vitsand och togo in på strandvägen. I fjärran avtecknade sig Avonleas mörka skogsåsar mot den guldröda himmelen. Bakom de åkande steg månen upp ur havet, som började skimra och stråla i dess sken. Varenda liten vik längs den buktande vägen krusade sig av tusentals hoppande och skvalpande små vågor. Dyningarna bröto sig med dämpat dån mot klippstranden under dem, och en doft av havets sälta fyllde den starka, friska luften.

— O, vad det är ljuvligt att leva och fara hem, viskade Anne helt tyst för sig själv.

När de åkte över spången nedanför backen upp mot Grönkulla, tillvinkade henne ljusskenet från köksfönstret ett vänligt välkommen, och genom den öppna dörren sken spiselden, sändande ut sitt varma sken i den kyliga höstkvällen. Anne skuttade lätt uppför stigen och in i köket, där kvällsvarden stod och rykte på bordet.

— Jaså, här ha vi dig igen, sade Marilla och lade ihop sin stickning.

— Jaha, och o, vad det är roligt att vara hemma igen, sade Anne glatt. — Jag skulle kunna klappa och pussa allting — till och med diskbaljan. Marilla, en stekt kyckling! … Det är väl aldrig meningen, att jag ska ha den? …

— Jo du, det är det, sade Marilla. — Jag tänkte du kunde vara hungrig efter åkningen och att någon liten raritet skulle smaka dig. Skynda dig nu och lägg av dig

— 256 —