Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/268

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

De nya seminaristerna.

lyckligaste utgång och aldrig bragte henne i fatala situationer, som det tyvärr ofta hände henne i levande livet.

Marilla såg på henne med en ömhet, som aldrig skulle ha tillåtit sig att uppenbara sig vid någon klarare belysning än den milda blandningen av brassken och skymning. Så långt som till en kärlek, vilken otvunget röjer sig i uttalade ord och öga mot öga, förmådde Marilla aldrig komma. Men hon hade lärt sig att hålla av denna spensliga, gråögda flicka med en ömhet, så mycket starkare och djupare som den tog sig så njugga uttryck.

Hennes kärlek gjorde henne i själva verket rädd för att vara alltför efterlåten och överseende. Hon hade en orolig förnimmelse av att det på sitt sätt var syndigt att fästa sitt hjärta så mycket vid någon mänsklig varelse, som hon hade gjort vid Anne, och kanske underkastade hon sig ett slags omedveten botgöring genom att vara strängare och mera prövande än hon skulle ha varit, om flickan varit henne mindre kär.

Säkert är, att Anne själv ej hade någon aning om, hur varmt Marilla var fästad vid henne. Hon tänkte ofta med ett visst vemod, att Marilla var mycket svår att göra i lag och på ett märkvärdigt sätt saknade förmågan att känna sympati och förstående. Men hon kvävde alltid med ett stygn i sitt samvete dylika tankar, väl vetande, vad allt hon hade Marilla att tacka för.

— Anne, sade Marilla plötsligt, fröken Stacy var här nu på eftermiddagen, när du var ute med Diana.

Anne återvände från sin andra värld med en liten sprittning och en suck.

— Var hon det? Så tråkigt, att jag inte var hemma! Varför ropade inte Marilla på mig? Diana och jag voro bara borta i spökskogen. Det är härligt i skogen nu för tiden — alla ormbunkar och harsyran och stensötan ha somnat och

— 258 —