De nya seminaristerna.
Ingenting i världen hade kunnat förmå Marilla att ordagrant berätta, vad fröken Stacy verkligen sagt — det hade endast varit att göra fickan fåfäng och uppblåst …
— Men nu ska du inte läsa dig fördärvad, hör du. Här är ingen brådska. Du blir inte färdig att söka inträde på seminariet förrän om halvtannat år. Men det är ju i alla fall bäst att börja i tid och lägga en god grund, som fröken Stacy säger.
— Nu kommer jag att intressera mig ännu mera för mina studier, sade Anne belåtet, nu när jag har ett mål i livet. Pastorn säger, att varje människa bör ha ett mål i livet och troget sträva efter det. Men han säger, att först måste vi förvissa oss om, att det är ett gott och ädelt mål, som vi utvalt. Och att söka bli en lärarinna sådan som fröken Stacy, det måtte väl vara så bra som något, säg, Marilla? Lärarinnans kall är ju någonting ädelt och upphöjt.
Den lilla klassen av blivande seminarister bildades i sinom tid och kom att bestå av Gilbert Blythe, Anne Shirley, Ruby Gillis, Jane Andrews, Josie Pye och Moody Spurgeon. Diana Barry kom icke med, eftersom hennes föräldrar ej ämnade låta henne genomgå seminariet.
Anne sörjde häröver som över en olycka. Aldrig sedan den natten då Minnie May höll på att dö i strypsjuka, hade hon och Diana varit skilda åt. Den kvällen, då den nybildade klassen första gången stannade kvar i skolan för att få sin extralektion och Anne såg Diana långsamt gå ut med de andra för att vandra hem ensam längs Björkstigen och genom Violernas dal, var det nätt och jämt att Anne kunde sitta kvar och låta bli att följa sitt hjärtas ingivelse och skynda efter väninnan. Någonting stockade sig i hennes hals, och hon tog skyndsamt sin tillflykt bakom den uppslagna naturläran för att dölja tårarna i sina ögon. Icke för mycket gott hade hon unnat Gilbert Blythe eller Josie Pye att få se de tårarna.
— 263 —
