Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/276

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

De nya seminaristerna.

dagliga förödmjukelsen. Förgäves drog hon sig till minnes varje detalj från händelsen med det röda håret och griffeltavlan och sökte mana fram den forna oförsonliga vreden. Den hade flammat upp för sista gången den där dagen vid sjöstranden. Anne kände, att hon hade både förlåtit och glömt utan att själv veta det. Men nu var det för sent.

Den enda ljuspunkten var, att varken Gilbert eller någon annan, ej ens Diana, någonsin skulle få en aning om hur ledsen hon var och hur hon ångrade, att hon varit så envis och oförsonlig. Hon beslöt att »hölja sina känslor med outgrundlighetens slöja», och hon lyckades så pass bra härmed, att Gilbert, som måhända ej var fullt så likgiltig som han lät påskina, ej kunde trösta sig med någon illusion om att Anne gick och sörjde över hans beteende mot henne. Den enda klena tröst, han hade, var att hon obarmhärtigt snäste Charlie Sloane, när denne gjorde något försök till närmande.

För resten gick vintern sin jämna gång, och med de husliga plikterna och de trägna studierna omväxlade stundom någon liten förströelse. För Anne gledo dagarna som skimrande pärlor på årets halsband. Hon var flitig, intresserad och lycklig; hon hade läxor att lära och utmärkelser att vinna, underhållande böcker att läsa, nya sånger att öva in, trevliga lördagseftermiddagar i prästgården hos fru Allan. Och så, nästan innan Anne visste ordet av, stod plötsligt våren utanför Grönkullas tröskel, och hela världen blomstrade ånyo.

Då blev det liksom litet mindre fart i studierna … De blivande seminaristerna, som sutto kvar i skolan, medan kamraterna skyndade ut till grönskande stigar och lummiga dungar och välbekanta sittplatser nere vid sjön, tittade vemodigt ut genom fönsterna och upptäckte, att franska övningar och algebraiska problem i viss mån förlorat den tjusning och den eggelse, som de ägt under de kulna vintermånaderna. Till och med Anne och Gilbert slöade till en smula. Både lärare

— 266 —