De nya seminaristerna.
och elever voro högst belåtna, när terminen nådde sitt slut och det sköna sommarlovet låg framför dem.
— Ni ha gjort ett gott arbete under det här läsåret, sade fröken Stacy till dem den sista kvällen, och ni förtjäna en glad och rolig ledighetstid. Roa er nu så mycket ni kunna ute i friska luften och samla ett präktigt förråd hälsa och kraft och arbetslust, som ni kunna draga nytta utav nästa år! Ty då gäller det riktigt, förstår ni!
— Kommer fröken tillbaka nästa termin? frågade Josie Pye.
Josie Pye drog sig aldrig för att göra frågor, men i detta fall var hela klassen henne tacksam. Ingen av dem skulle ha vågat framställa denna fråga direkt, men alla önskade få den besvarad, ty det hade under någon tid varit oroande rykten i svang i skolan — rykten, som visste berätta, att fröken Stacy ej skulle komma tillbaka, eftersom hon fått sig erbjuden platsen vid den större fortsättningsskolan i hennes egen hemtrakt och ämnade taga emot den. De blivande seminaristerna bidade under andlös tystnad hennes svar.
— Ja, det tror jag att jag gör, sade fröken Stacy. — Jag funderade ett tag på att antaga en annan plats, men jag har nu bestämt mig för att komma tillbaka till Avonlea. Sanningen att säga har jag blivit så intresserad av mina elever här, att jag finner, att jag inte kan lämna dem, Jag stannar därför hos er och läser in er på seminariet.
— Hurra! sade Moody Spurgeon.
Gossen med de fordrande namnen hade ännu aldrig låtit till den grad hänföra sig av sina känslor, och han rodnade av förlägenhet varenda gång han tänkte därpå under en hel vecka.
— O, vad jag är glad! sade Anne med strålande ögon. — Kära fröken Stacy, vad det skulle ha varit rysligt, om ni inte kommit tillbaka! Jag tror, att jag skulle ha förlorat all arbetshåg, om vi fått någon annan lärare.
— 267 —
