Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/279

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

De nya seminaristerna.

När Marilla ej var i syföreningen, kunde man veta, att det var någonting på tok på Grönkulla.

— Matthew fick ett sådant anfall åt sitt hjärta på torsdagen, berättade Marilla, och jag ville ogärna gå ifrån honom. Jo tack, han är bra nu igen, men de där anfallen sätta åt honom oftare än förr, och jag är rätt ängslig. Doktorn säger, att han måste undvika all sinnesrörelse. Den ordinationen är inte svår att följa, för Matthew har verkligen aldrig utsatt sig för några sinnesrörelser, men värre är det, att han inte heller får uträtta något tungt arbete, och lika väl kan man förbjuda Matthew att andas som att arbeta. Kom och lägg av dig ytterkläderna, Rachel. Du stannar väl och dricker te?

— Eftersom du är så enträgen, kära du, så gör jag väl det, sade fru Rachel, som aldrig haft för avsikt att göra annat.

Fru Rachel och Marilla sutto i godan ro inne i förmaket, medan Anne lagade i ordning teet och gräddade några små bullar, som blevo så lätta och porösa och vackert ljusgula, att de bröto udden till och med av fru Lyndes kritik.

— Jag får säga, att Anne har utvecklat sig till en bra trevlig flicka, sade fru Rachel, när Marilla i solnedgången följde henne utför avtagsvägen. — Hon är dig nog en utmärkt hjälpreda.

— Det är hon verkligen, sade Marilla, och hon har på senare tider blivit så stadig och pålitlig. Jag var rädd i början, att hon aldrig skulle bli annat än en tanklös yrhätta, men numera kan jag anförtro henne vad som helst.

— Nej, inte trodde jag, att hon skulle arta sig så bra, när jag var här och såg henne för första gången för tre år sedan, sade fru Rachel. — Kors i alla dar, ett sådant uppträde hon ställde till! När jag kom hem den kvällen, sa’ jag till Thomas: »Sanna mina ord, Thomas, sa’ jag, Marilla Cuthbert får allt ångra vad hon gjort.» — Men jag misstog mig, och det riktigt gläder mig. Jag är Gud ske lov inte av den

— 269 —