Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Matthew Cuthbert häpnar.

en liten flickas sällskap. Fruntimmer voro tråkiga nog i alla avseenden, men småflickor voro värre. Han avskydde deras sätt att skyggt smita förbi honom, förstulet sneglande på honom, som om de väntade, att han skulle sluka dem i en enda munsbit, om de vågade säga ett ord.

Detta var Avonleatypen för en väluppfostrad liten flicka. Men detta fräkniga, klarögda underdjur var någonting helt annat, och fastän hans trögare intelligens fann det ganska svårt att hålla jämna steg med hennes djärva tankesprång, tyckte han, att han kände sig »smått uppiggad» av hennes prat. Han sade därför, sävligt som vanligt:

— Tala du så mycket du vill. Mig gör det ingenting.

— Ack, så snällt! Jag känner på mig, att ni och jag komma att trivas så bra ihop. Det är så skönt att få tala, när man vill, och inte jämt få i sig, att barn ska man se, men inte höra. Det ha de sagt till mig väl en miljon gånger. Och så skrattar folk åt mig, därför att de tycka jag tar till så stora ord. Men har man stora tankar, så är man väl också tvungen att använda stora ord för att uttrycka dem — säg?

— Det tycks väl så … sade Matthew.

— Fru Spencer sa’, att min tunga måste vara fastsatt på mitten — annars kunde den inte röra sig så ledigt, sa’ hon. Men det är den inte, den sitter fast med den bortersta ändan. Fru Spencer sa’, att, ert ställe heter Grönkulla. Jag frågade ut henne om allt möjligt. Hon sa’, att det växer trän runt omkring den. Trän — det är mitt liv! Där fanns rakt inga sådana kring barnhemmet, bara några små spinkiga stackare utanför stora ingången med vitmålade träburar ikring sig … De sågo själva ut som föräldralösa barn. Och jag tyckte det var så synd om dem. Jag brukade säga till dem: »Ack ni små stackare! Tänk om ni växte ute i den stora susande skogen med fullt med andra trän omkring er och fin

— 18 —