Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/281

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

I det tysta.

— Låt er fosterflicka vara ute i friska luften hela sommaren och låt henne inte öppna en bok, förrän hon får mera spänstighet i sina rörelser.

Denna hälsning satte en hälsosam skräck i Marilla. Hon förutsåg, att Anne skulle ofelbart dö i galopperande lungsot, såvida den ej åtlyddes. Följden blev, att Anne fick njuta sitt sorgfria sommarliv efter behag. Hon strövade omkring i skog och mark, badade, rodde, plockade bär och byggde upp luftslott av hjärtans lust, och när september månad kom, var hon klarögd och pigg, hade en spänstighet i gången, som skulle ha gjort Spencervaledoktorn helt belåten, och sinnet fullt av arbetslust och äregiriga planer.

Hon hade just plockat fram sina skolböcker och burit ned dem från vindskontoret.

— Ni kära gamla vänner, det var riktigt roligt att få se era hederliga ansikten igen — ja, till och med ditt, geometri, sade hon. — Jag har haft en härlig sommar, och nu står jag åter redo att med glädje taga livets börda på mina axlar, som pastorn sa’ i sin predikan förra söndagen. Tycker inte Marilla han predikar utmärkt? Varför kunna inte kvinnor få bli präster? Det frågade jag fru Lynde om, och hon blev så stött så och sa’ att vi ha tillräckligt många galenskaper ändå i samhället … Det förstår jag inte hur hon kan säga … Jag tror kvinnor skulle kunna bli utmärkta präster. Tänk så roligt att kunna riktigt bevekande tala till sina åhörares hjärtan! När det är fråga om en insamling eller en välgörenhetsföreställning, eller kyrkan eller missionen på annat sätt behöver pengar, då blir det allt kvinnorna, som få arbeta. Jag är säker på, att fru Lynde skulle kunna läsa bönerna väl så bra som söndagsskolerektorn, och predika skulle hon kunna med, bara hon finge litet övning.

— Det tror jag visst, det, sade Marilla torrt. — Hon predikar så mycket man kan önska — fastän det inte sker i

— 271 —