Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/282

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

I det tysta.

kyrkan. Ingen i Avonlea löper någon större risk att komma på sned, så länge Rachel finns och har ett öga på honom eller henne.

— Marilla, sade Anne i ett utbrott av förtrolighet, jag ska tala om någonting för er och höra vad ni säger om det. Jag är så ledsen däröver — särskilt söndags eftermiddagar, då jag mera tänker på sådana saker … Jag vill verkligen vara snäll, och när jag är tillsamman med er eller fru Allan eller fröken Stacy, så vill jag det ännu mera och är färdig att göra allt vad ni som bäst skulle tycka om … Men nästan alltid, när jag är i sällskap med fru Lynde, känner jag mig så elak, och det kommer på mig en lust att gå och göra någonting, som riktigt skulle förarga henne … Ja, jag känner mig så fasligt frestad att göra det. Kan Marilla förklara, hur det kan komma sig? Är det därför, att jag i grund och botten har en sådan dålig natur?

Marilla såg tveksam ut ett ögonblick. Sedan skrattade hon.

— Jag ska säga dig en sak Anne, Rachel har ibland en sådan där inverkan på mig. Jag tror ofta, att hon skulle kunna uträtta mycket mera gott — öva ett bättre inflytande, som du säger — om hon inte vore så gnatig och hackade så mycket på folk. Det borde finnas ett budord, som sade: »du skall icke hacka på din nästa …» Men här sitter jag och pratar dumheter. Rachel är en god kristen och en välmenande själ och drar sig aldrig för att göra en människa en tjänst.

— Nå, det var roligt att Marilla känner på samma sätt, sade Anne lättad. — Då ska jag inte ängsla mig så mycket hädanefter. Men ack, det är ett sådant ansvar att hålla på och växa upp och bli stor … När jag har omkring mig så goda vänner som ni och Matthew och pastorskan och fröken Stacy, så borde jag väl växa upp och bli en bra flicka — gör

— 272 —