Namnlistan.
varje gång hade Anne rätat litet mera på nacken, grämt sig över, att hon ej tagit emot hans framräckta hand till försoning — och blivit ännu bestämdare i sin föresats att nämnas före honom vid det slutliga avgörandet. Hon visste, att ungdomen i Avonlea var ytterst spänd på tävlingens utgång; två pojkar hade slagit vad med varandra, och den alltid älskvärda Josie Pye hade sagt, att det kunde väl inte råda något tvivel om att Gilbert skulle bli numro ett. Hon kände, att hennes förödmjukelse skulle bli outhärdlig, om hon misslyckades.
Men hon hade också ett annat, noblare skäl för att vilja lyckas. Hon ville »komma högt upp» för Matthews och Marillas skull — särskilt Matthews. Denne hade förtrott henne som sin innersta övertygelse, att hon skulle »övertrumfa hela ön.» Det kände Anne skulle vara högst dåraktigt att bespetsa sig på, men hon hoppades, att hon åtminstone skulle befinna sig bland de tio första, så att hon skulle få se Matthews vänliga bruna ögon lysa mot henne av glad stolthet. Det skulle hon anse som en ljuv belöning för allt hennes strävsamma knogande med oregelbundna franska verb och ekvationer med både två och tre »obekanta.»
När de fjorton dagarna ledo mot sitt slut, började Anne gå och vanka kring postkontoret, och till henne slöt sig en lika orolig och bekymrad grupp, bestående av Jane, Ruby och Josie. De öppnade varje morgon Charlottetowns dagblad med darrande händer. Även Charlie och Gilbert syntes stundom i liknande ärende, men den arme Moody Spurgeon höll sig undan.
— Jag vågar inte öppna tidningen själv, förtrodde han Anne. — Någon annan får tala om för mig, att jag är kuggad med glans.
När tre veckor förflutit, utan att prövningsresultatet blivit synligt, började Anne mista aptiten och intresserade sig föga för vad som hände och skedde i Avonlea. Fru Lynde
— 282 —
