Namnlistan.
väsen. Diana var på Grönkulla, när hon anlände, och de möttes, som om de varit skilda åt i åratal.
— Du lilla raring, tänk att vi ha fått dig tillbaka igen! Nå, hur tror du, att det har gått för dig?
— Rätt bra, tror jag, i allting utom geometrien. Jag får ont i magen, bara jag tänker på den … Så skönt det är, att vara hemma igen! Grönkulla är det trevligaste, vackraste ställe på jorden.
— Hur gick det för de andra?
— Flickorna säga, att de veta de äro kuggade, men jag tycker de skötte sig mycket bra. Josie säger, att geometrien var så lätt, att ett tio års barn hade kunnat gå i land med den. Moody Spurgeon jämrar sig som förut, och Charlie säger, att det var en algebraisk formel, som han vände alldeles upp och ned på … Men vi veta alls ingenting, och ingenting få vi heller veta, förrän namnlistan kommer ut. Och det blir inte förrän om fjorton dagar. Tänk att behöva leva fjorton dagar i sådan spänning! Jag önskar jag kunde lägga mig att sova och inte vakna, förrän Marilla stode vid min huvudgärd med listan i hand.
Diana visste det skulle vara lönlöst att fråga, huru Gilbert Blythe rett sig, så att hon sade endast:
— Var inte ängslig! Nog går det bra för dig.
— Ja, men jag vill också komma högt upp på listan — annars kan det göra detsamma, sade Anne med en viss retlighet i rösten.
Härmed menade hon — och detta visste Diana — att framgången skulle vara högst ofullständig, om hon ej komme före Gilbert Blythe.
Ty med detta mål i sikte hade Anne uppkallat hela sin intellektuella kraft under inträdesprövningarna. Detsamma hade Gilbert. De hade mötts och gått om varandra på gatan väl tet dussin gånger utan att låtsas känna varandra, och för
— 281 —
