Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/295

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Ute i stora världen.

— Ja, har jag inte alltid sagt det, sade Matthew och granskade belåtet listan. — Nog visste jag, att du skulle gå om dem allihop!

— Du har då riktigt hedrat dig, det får jag säga, Anne, sade Marilla och försökte dölja sin stora stolthet över Anne för fru Rachels kritiska blickar. Men den hyggliga själen sade helt hjärtligt:

— Nog förstår jag, att hon skött sig bra, och det är jag den första att ge henne erkännande för. Dina vänner äro alla stolta över dig, kära Anne!

Anne avslutade denna härliga kväll med en liten pratstund av mera allvarlig art hos fru Allan i prästgården. När hon kommit upp till sig, föll hon på knä vid sitt öppna fönster, genom vilket det silverklara månskenet flödade in, och framviskade en bön av tacksamhet och längtan, som steg rakt upp ur hennes hjärta. Den andades tacksamhet för det förflutna och ödmjuk förhoppningsfullhet för framtiden, och när hon slumrat in på sin vita kudde, voro hennes drömmar så ljusa och skira och vackra, som någonsin en ungmö på sexton år kunde önska sig.



XXXIII.
UTE I STORA VÄRLDEN.

— Ta för all del på dig din vita musslinklänning, Anne, bad Diana.

De voro tillsamman uppe på östra gavelrummet. Utanför rådde skymning — en härlig, genomskinligt grönklar skymning under en mörkblå himmel utan ett moln. En stor rund måne, vars bleka skimmer långsamt övergick till blänkande silverglans, stod över spökskogen, och luften var full av

— 285 —