Ute i stora världen.
sommarens ljuva röster — sömniga fåglars kvitter, nyckfulla vindfläktars prasslande, skratt och prat i fjärran. Men inne i Annes rum var rullgardinen nedfälld och lampan tänd, ty ägarinnan höll på att göra en ytterst viktig toalett.
Östra gavelrummet var numera någonting helt annat än vad det varit den kvällen för fyra år sedan, då lilla Anne Shirley frusit ända in i märg och ben i den kala och ogästvänliga omgivningen.
Sammetsmattan med de skära rosorna och de skära sidengardinerna, som i början hägrat för Annes inre syn, hade visserligen aldrig tagit fast form. Men golvet var betäckt med en vacker korkmatta, och gardinerna, som föllo ned från det höga fönstret och sakta rörde sig för vinden, voro av tunnaste musslin, vit botten med gröna rutor. Väggarna voro ej behängda med guld- och silverbroderade bonader, men väl överdragna med en trevlig ny tapet med mönster av äppelblommor, och de pryddes av några få konstnärligt utförda tavlor, som Anne fått av fru Allan. Fröken Stacys porträtt intog en hedersplats, och Anne hade gjort till en känslosak att alltid ha en liten vas med friska blommor stående där framför. I afton fyllde en stängel med vita liljor rummet med sin fina doft.
Några »mahognymöbler» funnos ej, men det fanns en vitmålad bokhylla, väl försedd med böcker, en korgstol med kuddar, ett toalettbord, klätt med vitt musslin, en lustig gammal spegel inom förgyld ram, upptill utsirad med knubbiga kupidoner och svällande druvklasar, vilken förr brukade hänga inne i gästrummet, och en låg vit säng.
Anne klädde sig till en aftonunderhållning på Vitsands hotell. Inkomsten skulle gå till sjukhuset i Charlottetown, och arrangörerna hade uppletat alla möjliga »förmågor» i trakten och anhållit om deras välvilliga bistånd. På programmet förekom duettsång, solosång och ett fiolnummer; Laura Spencer och Anne Shirley skulle deklamera.
— 286 —
