Ute i stora världen.
Anne och Diana skulle få åka med Jane Andrews och hennes bror Billy, och även flera andra ungdomar från Avonlea skulle vara med. Det väntades rätt mycket folk från staden, och efter aftonunderhållningens slut skulle alla de medverkande intaga supé tillsamman.
— Tror du verkligen, att den vita blir bäst? undrade Anne oroligt. — Jag tycker inte den är så vacker som min blåblommiga musslinklänning — och den är då rakt inte så modern.
— Men den klär dig mycket bättre, sade Diana. — Den är så mjuk och faller så vackert. I den andra ser du mycket mera »påklädd» ut — den vita är som om den vore ett med dig själv.
Anne suckade och gav vika. Diana började få rykte för sin goda smak i toalettfrågor, och hennes råd i dylika avseenden voro högt skattade. Själv såg hon just i afton mycket söt ut i en klänning i nyponrosens färg — som Anne älskade, men som av vissa skäl förbjöd sig själv för henne. Hon skulle emellertid ej uppträda, så att hur hon såg ut betydde mindre. All hennes möda ägnades åt Anne, som för att göra Avonleas samhälle heder måste vara friserad och klädd och prydd på det mest utsökta sätt.
— Dra ut den där volangen litet bättre, så där! Nu ska jag knyta skärpet åt dig, och var har du skorna? Jag kammar dig sedan, när vi dragit kjolen över huvudet på dig; jag ska fläta ditt hår i två tjocka flätor och linda dem och sedan fästa dem med två vita rosetter. Nej, dra inte ned några lockar i pannan, du ska ha det slätt benat och med sitt naturliga fall. Den här lilla vita rosen sätter jag tillsamman med den ena rosetten. Jag hade en enda kvar på min buske, och den har jag gömt åt dig.
— Ska jag ta på mig mitt pärlband? frågade Anne. — Matthew köpte mig ett sådant, när han var i stan i förra veckan, och jag vet, att han gärna skulle vilja se det på mig.
— 287 —
