Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/299

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Ute i stora världen.

— Visst inte, sade Diana och drog upp rullgardinen. — Det är en härlig afton, och här kommer visst inte att falla någon dagg. Titta på månskenet!

— Jag är så glad att mitt fönster vetter åt soluppgången, sade Anne och gick fram till Diana. — Det är så härligt att se morgonen gry över de där långsträckta åsarna och glimma fram mellan furornas toppar. Det är lika nytt för varenda morgon, och jag tycker liksom att jag badar min själ i det där allra första solskenet … O, Diana, jag håller så mycket av mitt lilla rum. Jag vet inte, hur jag ska kunna trivas utan det, när jag flyttar till stan i nästa månad …

— Det ska vi då åtminstone inte tala om i afton, bad Diana. — Jag vill inte tänka på det, jag blir så ledsen och olycklig, och jag vill verkligen ha roligt i kväll. — Vad är det du ska deklamera, Anne? Är du rädd?

— Inte alls. Jag har nu deklamerat så ofta, att jag alldeles övervunnit den där oron. Jag har valt ett stycke, som heter »Ungmöns ed» — det är mycket rörande. Laura Spencer ska läsa upp en komisk bit, men jag tycker mera om att ha folk att gråta än att skratta.

— Vad ska du ta, om de ropa in dig?

— Åh, det göra de visst inte, sade Anne.

Men hon var ej utan en liten hemlig förhoppning, att de ändå skulle göra detta, och hon föreställde sig redan, hur hon morgonen därpå skulle berätta för Matthew vid frukostbordet om aftonens triumfer.

— Nu ha vi Billy och Jane här — jag hör vagnshjulen. Kom, så gå vi!

Billy Andrews yrkade på att Anne skulle åka i framsätet hos honom, så att hon gav motvilligt efter och satte sig där. Men hon skulle bra mycket hellre ha velat sitta på baksätet hos flickorna, där hon kunde ha pratat och skrattat så mycket henne lyste. Prat eller skratt kom just icke i fråga i Billys

Montgomery, Anne på Grönkulla19
— 289 —