Ute i stora världen.
sällskap. Han var en stor och tjock och trygg tjugo års pojke med ett runt och uttryckslöst ansikte, och han led av en pinsam oförmåga att konversera. Men han beundrade Anne i hög grad och pöste av stolthet över att komma körande till Vitsand med den långa och ståtliga flickan bredvid sig i vagnen.
Men Anne kunde dock vrida sig en smula, där hon satt, och prata med flickorna, och då och då riktade hon ett par hövliga ord till Billy, som grinade brett, men aldrig hann få något svar färdigt, förrän det var för sent. Hon hade sålunda ändå ganska roligt under åkturen. Det var också den allra härligaste afton. Landsvägen var full av lätta vagnar, alla på väg till hotellet, och silverklara skratt klingade och genljödo från alla håll.
När de kommo fram till hotellet, var detta klart upplyst i alla sina tre våningar. De togos emot av damerna, som tillhörde den arrangerande kommittén, och en av dem förde Anne med sig till konstnärsfoyén, som var fylld av medlemmar tillhörande Charlottetowns sångsällskap. Bland dem kände sig Anne plötsligt blyg och lantlig och bortkommen. Hennes klänning, som på östra gavelrummet tyckts henne så nätt, föreföll nu enkel och »hemgjord» — verkligen alltför enkel, tänkte hon, bland allt det siden och de spetsar, som glänste och frasade omkring henne. Vad voro hennes billiga vita pärlor i jämförelse med diamanterna på den där stora, vackra damen bredvid henne? Och så futtig hennes stackars enda ros tog sig ut mot de praktfulla drivhusblommor, som alla de andra buro!
Anne lade av sig hatt och kappa och drog sig helt illa till mods in i en vrå. Hon önskade sig tillbaka i det lilla vita rummet på Grönkulla.
Än värre blev det ute på estraden i den stora festsalen, dit om en stund alla de medverkande begåvo sig. Det
— 290 —
