Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Matthew Cuthbert häpnar.

räcka livet igenom. En gång så läste jag i en bok om en flicka, som hade en hjärtesorg, men det var inte rött hår. Hon hade tvärtom guldglänsande lockar, som föllo ned kring en alabasterpanna. Vad är alabasterpanna? Det har jag aldrig kunnat få reda på. Kan ni säga mig det?

— Nej, det är jag rädd, att jag inte kan, sade Matthew, som började bli yr i huvudet.

Han kände sig så, som han en gång känt sig i sin gröna ungdom, då han varit med om en utfärd och en annan pojke narrat honom att »mala salt».

— Ja, någonting bra måste det i alla fall ha varit, för hon var gudomligt vacker. Hur skulle det måntro kännas att vara gudomligt vacker?

— Fråga inte mej! … sade Matthew.

— Nå men om ni finge välja — vilket skulle ni helst vilja vara — gudomligt vacker eller gnistrande kvick eller änglalikt snäll?

— Ja, se det vore nog svårt att bestämma sig för …

— Precis vad jag själv tycker! Jag är alltid i valet och kvalet. Men det kan just vara detsamma, för jag blir aldrig någonting utav’et. Änglalikt snäll allra minst … Fru Spencer, hon sa’ — o, herr Cuthbert! O, herr Cuthbert!! O, herr Cuthbert!!!

Fru Spencer torde ej ha uttryckt sig på detta sätt; ej heller hade flickan ramlat ur giggen eller Matthew företagit sig någonting mera förvånansvärt. Landsvägen hade helt enkelt gjort en krök, och de åkande befunno sig inne i »allén».

»Allén» hade fått detta namn av Newbridges befolkning och utgjordes av en fyra eller femhundra meter lång vägsträcka, varöver välvde sig två rader stora och vitt utgrenade äppelträd, som för många år sedan planterats av en något »konstig» gammal lantbrukare. De åkte under en lång valvgång av snövit, doftande blom. Under grenarna rådde

— 20 —